Sista kvällen på Koh Chang kom regnet. Regnväder här är visst lika subtila som allt annat. Himlen öppnade sej och det dundrade och small. (Ammis som varit på seven eleven kom hem lika blöt som om hon skulle ha badat…)

När mörkret föll kom vår beställda minibuss som skulle köra oss till Roi Et i nordöstra Thailand. (Bara det faktum att vi skulle dit har väckt mycken munterhet bland thailändarna vi pratat med. Det verkar inte vara något standardmål för turister…) Barnen hade fått åksjukemedicin av thailändsk sort, så de däckade som ett ton tegel och sov hela natten. Enligt uppgift var det 80 mil, och framemot 5-rycket kom vi fram till hotellet. (Under hela trippen räknade vi till att vår trumpne chaufför sagt 9 ord…)

Hotellet var helt ok, alldeles på kanten av staden med en kossa utanför balkongen.

Väl framme kunde vi sova några timmar till på rummet och sen var det dags att åka ut till byn på landet där Ontira växte upp. På vägen dit såg vi en stor buddha-staty.

På landet träffade vi Ontira, Hans, Liam och Linn. Vi sa hej till fastrar, kusiner, andra thailändare och blandade husdjur.

Sen gick vi en promenad genom byn och ut på åkerodlingarna. Vi plockade mango från trädet och fyllde ryggsäcken med själplockade vattenmeloner.

Vi såg även hur man torkar tobak i solen.

På eftermiddagen åkte vi till en lokal sevärdhet där munkarna har fyllt ett stycke skog med mer eller mindre kompetent skulpterade illustrationer som visar hur det kan gå om man inte sköter sin karma.

Sen gick vi på resturang och åkte tuk-tuk hem i nattmörkret. Det är inte alls lika varmt här uppe i norr, så det kändes skönt att få krypa ner under täcket.